konserten

okej ska typ göra ett försök till att skriva ner konserten och allt det som hände innan och efter. önska mig lycka till, typ. i alla fall den 8 maj börjde tidigt då jag och ebba åkte in till grand tidigt på morgonen (jävligt tidigt) vi gick runt där utanför och väntade på att någon sorts black van skulle dyka upp och att dem skulle hoppa ut och allt sånt där. hände det? nej. så vi satt där utanför och frös och va kissnödiga. vi åkte sedan hem till mig för att möta upp fille. ebba åkte till skolan och jag och fille begav oss mot stan igen för att göra ännu ett försök till att träffa/se dem. vi gick åkte sedan till solna och kollade läget typ. NU KOMMER DET VÄRSTA vi gick runt arenan två gånger och kollade in i varenda fönster. vi ser att de håller på att bygga upp scenen och allt så vi ba ja de kan ju knappas vara här inne. men som den otur vi nästan alltid har så va dem ju det. niall instagrammar sedan en bild på när det höll på att byggas osv. vill skjuta mig själv eftersom vi åkte hem. NU TILL DEN BÄSTA DELEN vi åker hem fixar oss åker tillbaka till arenan och precis när vi kommer fram hör vi en massa skrik och så springer vi fram till staketet som har avskärmat själva ingången till parkett platserna. vi trycker oss in mellan allt folk så att ebba och fille står närmast staketet och jag bakom dem och där står louis och niall med en skateboard och en magafon och allt står bara och skriker runt omkring dem. allt detta blev filmat också. i alla fall båda två har på sig sina jävla low cut tank tops och louis har sin röda beanie på sig och nialls sina ray bans jag får typ en liten attack och får svårt att tillföra syre till mina lungor samtidigt som allting blir en jävla mess i mitt huvud medan de går typ en meter ifrån oss. louis och hans tatueringar som jag älskar mer än något annat och niall med skateboarden på huvudet. låter så extremt töntig när jag skriver allt detta men jag pallar inte bry mig om jag ska vara ärlig. det är typ bara mina vänner som läser bloggen ändå så jaja
efter detta gick vi och köpte lite ''middag'' sen ställde vi oss i kön till att komma in. när vi tillslut kom in till arenan letade vi efter våra platser och eftersom vi trott att vi inte skulle se någonting alls blev vi chockade över hur bra platser vi egentligen hade. förbandet började spela och jag tyckte väll om det sådär. sen spelades musik i högtalarna och gangnam style kom på och bokstavligt talat alla började dansa. just nu va jag typ lite skärrad eftersom jag inte riktigt visste hur jag skulle reagera med tanke på hur jag hanterat niall och louis närhet för någon timme sedan. men efter ett tag släktes allt ner och allt skrik började fylla rummet samtidigt som introt till up all night spelades. sen stod de där på scenen och jag brast ut i gråt blandat med panik attacker och ännu en gång dessa andningsvårigheter. och sedan kollar jag på ebba och fille och ser att de gör exakt likadant och sen börjar liam sjunga och allt blev liksom verkligt. sen är allt liksom svårt att förklara, de var så mycket som hände på så lite tid. eller det va mycket tid men ändå inte. jag har aldrig varit så här glad som jag var just då. jag log bokstavligen under hela konserten när jag inte typ skrek till låt texterna och försökte kontrollera min konstant skakande hand. alla små detaljer som de gjorde på scenen, alla deras tal, under frågestunden när de sjöng i want it that way, när alla sjöng med speciellt i moments, när zayn och niall blev tårögda, när hela arenan blev upplyst under little things, och när skylten med texten ''thank you for saving our lifes'' visades på skärmarna, all gåshud, alla gånger de sa att de har längtat att spela för oss i sverige. det finns så mycket jag vill skriva om men jag kan verkligen inte eftersom detta inlägg skulle bli så exremt jävla långt. asså man måste ha varit där för att kunna förstå känslorna som uppstår under konserten. nu låter jag ännu en gång osv men jag orkar verligen inte tänka på det just nu. 
efter konserten gick vi tre ut och insåg att det skulle ta år att komma hem igen. så vi satte oss ner och väntade på ebbas moster och lillasyster. vi började prata om konseten och hur extremt underbart det vart och hur mycket vi ville tacka killarna (hatar att säga killarna men sak samma) för allt och hur glada vi var och allt sånt där. då brister vi alla tre ut i gråt och så sitter vi där gråtndes medans alla går förbi och nej asså orkar verkligen inte mer. alla känslor som upstår under konserten är de bästa som finns, de som kommer efter är de värsta. nu sådär två dagar efter att konserten har varit har man inget att se fram emot längre, man inser hur mycket man saknar dem, jag blir helt tom inombords så fort jag tänker på hur bra jag hade det under konserten. jag gick och la mig med ett  leende på läpparna den natten vilket inte händer så ofta. helvete nu låter jag så där jobbigt töntig igen, men jag bryr mig fortfarande inte. eller jo fast nej. hejdå
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0